Dan före dan!

26 timmar kvar! 26 timmar kvar! Sen är den här helvetestiden över och jag kommer vara så oändligt lycklig. Att få sova ovanpå nån igen, känna hud mot hud och bara vara där världen inte finns. 26 timmar. Sen är vi där igen.

Idag har jag kanske fått jobb. Mer om det senare, det verkar lovande.
Och idag träffade jag Samuel från Paris, Lovis kompis från myspace. Han var underbar. Jag tackar fan gudarna för myspace, det har gett mig allt från kärlek till jobb till vänner. Evigt tacksam för postmodernismen. Har aldrig trott på det där med att "umgås på riktigt". Vad fan är det? Sitta och smutta på nåt rödvin, säga klyschor och självgott redogöra för insikter som egentligen läst i en bok. Haha.

Bebis i Paris och på style.com. Awww. <3 <3 <3 <3.

För det var allt vi visste

Det är inte riktigt någon vits att skriva, för den låten beskriver det ändå mycket bättre. Går inte att förklara hur det var, inte ens värt att försöka. Men vi som var där, mitt i det, vi vet känslan, saknaden, tacksamheten att det är över, längtan tillbaka och till varandra. Syskonen som dansade längre än en sommar. Det var vårt liv en gång, nu är det bara kvar som en påverkan.

Dagarna är ett ständigt åkande i rulltrappor. Samma reklamer, samma uppgångar, samma samma samma samma. Livet är trögflytande just nu. Mitt blod har blivit jello.

Jag vill inte ha något rullbandsliv. Jag behöver andan i halsen, korta små andetag, hud som brinner, organ som fräts sönder.

Skall hälla klorin på ensamheten och skrubba riktigt hårt med björntunga. Peeling av det trötta tråkiga och vips kommer skimrande hollywoodhud fram. Satan.

-CHOCK!

Hups, det där raderar vi. Självcensur. Det var för mkt för tidigt.

ihihihihihihihi.

Den där gubben på tunnelbanan som varnar för förseningar i trafiken har en så lugnade röst. Fast jag aldrig hör ett ord av vad han säger så blir jag genast kolugn så fort jag hör honom säga nåt om röda linjens förseningar.

Helgen var bergochdalbana, men allting löste sig och allting är skitbra igen. Förhoppningsvis en vecka till som jag behöver stå ut och sen är förhoppningsvis lovis tillbaka. Sen försvinner vi för några dagar för quality time eller vad man vill kalla det.

Jag vet inte varför jag ska se så fet ut, jag har trots allt inte gått upp nåt sen ifjol samma tid. Om det är åldern som gör det får jag fan något fel. Säkert huden som släppt och hänger som fettvalkar. Jag hatar att bli gammal.

Jag önskar jag slapp rädsla, otrygghet, osäkerhet. Jag önskar jag hanterade det bättre. Önskar att det var på något annat sätt.